Jag skäms för mycket för att säga vad som gick snett på min "nya" blogg, men vi låter den vara ifred... *s*
Jag återvädner hit... ;P

Idag har jag, öh, ja, typ bara vart hos mamma x_X hon ligger inlagd, igen. fan, hon hinner ju ligga dä rhur mkt som helst hon... *s* Stammis... Haha. :P

Nej nu ska jag fasemej ta mig en promenad. Beräknar att vara hemma igen om sådär 30-60 min. Beror på vart jag går. ;P Well, bye then =).

Snart skola, huh... nästa vecka t.o.m

//Wizy

http://wizy.blogdog.se/blog.html
http://wizy.blogdog.se/blog.html
http://wizy.blogdog.se/blog.html

Nu byter jag blogg :D
Den nya är inte riktigt klar med biilder & sådant, men den räcker åtminstone för nu :)

Ni härifrån får därför gärna byta länken härifrån till den nya bloggen!
Kommentera där nu, allesammans! :)

Samma Wizy
Samma inehåll
Annan blogg! :)

 http://wizy.blogdog.se/blog.html
http://wizy.blogdog.se/blog.html
http://wizy.blogdog.se/blog.html

/Wizy

Läsvärt...

Suck ^^

Visst. Jag åkte från ett regnigt Göteborg till ett regnigt Värmland, och sedna tillbaka till regniga Göteborg. Visst, jag har gärna sol & solar mig. Slappar i solen osv.

Men allvarligt talat. Vi MÅSTE ha regn.
För klimatet, för oss, för djuren & växterna.
Hrm, klimatändringarna måste spegla in här. Eller hur? Hur troligt är det att ha regn sommar & 2 värmeböljor - Preciiis.
Å andra sidan har vi haft veckor med fina sol & bad (för dom som badar alltså) möjligheter :D Vi har haft någelunda bra sommar, åtminstone bättre än förra.

Är det såååå hemskt att ha regn? Vill vi hellre leva i t.ex Afrika? Eller länder där det aldrig regnar? Nej, det vill nog inte många.
Men vi svenskar måste ju gnälla över något.
Ta det lungt, sluta gnäll. Ni får gilla läget istället. Nu är det regn, och hur mycket ni än gnäller hjälper det inte, det blir inte sol pga att folk gnäller...

Inte många gnällde om stormen vad jag märkte, men regn är ju dödsviktigt att gnälla om? ;) Stormen tog 3 liv - regnet har inte tagit något? (Inte nu iaf ... )

Läs rubrikerna på tidningarna, solen kommer igen. Tills dess... stå ut! :P

//Wizy

Hej!

Jag köpte en sådan, rit grej igår. En tavla man ska måla själv. Den är bara skissad, man ska skissa resten själv. 3 katter.
Pilligt värre... Men bra tidsfördriv så! ;)

Skrev typ 5 sidor på boken dessa dagar också :) 
Gött ;D Det rullar på i bra fart!
Ska göra en uträkning om hur många dagar den kan vara klar om jag fortsätter i denna takten.

Men nu ska mamma ha datorn.

Hejdå! / Wizy

Fun. Nu måste jag & mamma dela på denna dator.
När vi kom hem igår var min datormus vid mammas dator och jag hade ingen. Jag kopplade in min datormus i min dator. - Mamma har dvs ingen datormus... drygt!

Jahaja? Tills vi får tillbaka den (brorsan lånade antagligen...) så får vi väl dela på denna datorn. Dryygt dock!

//Wizy

HAHA. Sorry rubriken :D Men jag gillar knasiga rubriker! ^^' - Vilket ni nog märkt ;).

Har ni hört "Nickleback - Rockstar"? örde den för flera dagar sedan, men har ju inte haft dator, men jösses vad härlig låt! ;)
True too! :D

"'Cause we all just wanna be big rockstars

And live in hilltop houses, drivin' fifteen cars

The girls come easy and the drugs come cheap

We'll all stay skinny 'cause we just won't eat"

Vaddå härlig ref? ;) Jag är helt... såld, kär - underbar musik för mina öron! ;) Med ett brett leende spelas dom där 4:15 minuterna om och om, med större leende och jag sjunger glatt med! ;D
I WANNA BE A ROCKSTAR! <3

Nu ska jag dock softa, med denna låt ofc *s* & ge marsvinen lite persilja & uppmärksamhet ;P

//Wizy

Hej.

Eftersom mamma är sjuk och ofta får olika sjukdomar osv, så kom min moster igår med förslaget "Skriv om hur det är att vara anhörig".
Och ehrm, jo. Detta är väl vad detta blogg inlägg kommer handla om. Detta är sanna känslor för mig och saker jag själv upplevt. Jag vet inte hur det är för dig, men jag vet hur det var för mig, och inte ens min värsta ovän ska uppleva det helvetet.
Jag kommer berätta mer specifikt från mitt håll, mamma drabbades av 3 lugn inflammationer, ena gången höll hon på att dö. Den 3:e gången låg hon på sjukhus över helgen. Hon fick även medecin hon höll på att dö av eftersom hon inte tålde den (det visste hon inte från början).

När man sitter där, antingen på akuten och bara funderar på vad som ska hända. Är den anhöriga vid medvetande kanske man småpratar - om dom orkar. Eller så sitter man där på en ful stol, eller soffa, eller fotölj - man vet inte riktigt vad man sitter på eftersom man inte bryr sig om sådana småsaker. - och bara väntar på att läkaren ska komma.
Någon hostar i bakrunden, och man ser sin anhöriga verkligen kämpa extremt med sin egen hosta. Ska man kolla bort och strunta i det? Eller hålla ögonkontakt och hela tiden försöka ha kontakt? Vilket är 'bäst'? Vilket är 'elakt'? - Själv väljer jag oftast att bara kolla ner i golvet. Kanske för att jag inte vill veta hur mamma ser ut där hon sitter, eller ligger trasig. En vacker tavla, men nu är den skrynklig, gammal & inte värd lika mycket. Som en vissen blomma ungefär.
Man ser hur läkarna kommer, på akuten går det oftast snabbare. Man får vad man behöver och får vänta, ska man läggas in väntar man ibland flera timmar - med jämna mellanrums koll av sjuksköterskor & läkare, naturligtvis.
Den anhöriga får syrgas och undersöks noga med jämna mellanrum. Men man känner sig fortfarande inte trygg.
Nä, tänk på att man har ju läst så mycket i tidningarna. usch ja, läkarna som bara slarvar, ja, gick det inte lite snabbt? HOn kanske t.o.m måste opereras? Dör hon? Slarvade läkaren?
Frågorna är många. Svaren får du inte förren efter din anhöriga kommit hem. Tills dess är det tårar, och smärta i bröstet som gäller. Och naturligtvis... dålig sömn pågrund av oron.

Ska man le ett falskt leende? Jag menar... släkt & familj, får dom veta hur man mår? Nej, nej, nej.
Hm, själv har jag (wizy) aldrig behövt falska leende. Pga förstående familj och eftersom vi alla syskon kände samma sak. Men många tar på sig masken. Jag undrar bara... varför? Dom upplever väl samma sak? Är det så din moster, din mor, din far eller bror, faster eller morbror spelar väl inte stor roll? Eller hur? Så länge du älskar den har du rätt att sörja. En familje medlem, som släkting, som djur - det smärtar lika mycket. Tro mig, jag vet...
Jag är en av dom barnen som inte pratar med folk om detta. Psykologen har jag väl pratat lite med. Men jag vill inte. Jag gillar att bevara mina tankar för mig själv. Ingen förstår ju ändå.
Det är sant. Ingen kommer förstå mig, och ingen förstår dig. Inte till 100%, jag kan bara intyga på att det är svårt och att man ser mycket mörker, inte mycket mer än så men du kan inte stanna livet för det, livet måste gå vidare.

Förhoppningsvis blir den anhöriga frisk, och blir denne inlagd på sjukhus - åk dit! Annars ångrar du dig massor.
Själv ångrar jag inte alls att jag satt dom där 3-4 timmarna på akuten för mammas skull, att jag tillbrinadea någon timme om dagen på sjukhuset.

Men vad ska man göra då? Sjuk anhörig, kan du inte prata med familjen så kan du ju alltid mejla eller ringa BRIS. MEn hur lockande är det?
"Hej, min xxx har xxx..." - Mjoo... njäe, det lockar inte. Det vet jag själv att det absolut inte gör. Men stänga in tankarna mår man inte heller bra av. Antingen gör du som mig ,fatta pennan, skriv dina känslor. Du kan riva sönder lappen senare om du vill. Skriva dagbok är nog inte så jätte bra. När du öppnar dagboken finns det risk att du blir ledsen med tanke på minnena. Det kan därför bli extra svårt att gå vidare med livet.
För även om den anhöriga avlider, måste ditt liv vidare, på något sätt. Och det går alltid. Om du försöker. Inget är omöjligt - har du viljan klarar du allt, även om det tar lite längre tid!

Sörj den tid du behöver. Säg att den anhöriga ligger ca en vecka. Svarar bra på behandlingen och ska snart komma fram igen. Glädjs åt det.
Le åt vad som kommer ske, gråt inte över vad som redan skett.

Men det är inte så lätt som jag får orden att låta. Det är jätte svårt. Oavsett om det är cancer, lunginflammation, infektion i kroppen eller vad det nu är, så är det svårt.
Håller du personen väldigt kär och du känner att du orkar. Åk dit ensam, eller be om att få vara inne själv en stund & berätta hur du verkligen känner för personen. Kanske inte precis att du ska lämna ditt liv om anhöringen inte kommer hem direkt - det gör dom bara mer oroliga & sjuka. Säg att du saknar dom, säg dina känslor, men håll dig ändå till en viss gräns.
Det är inte deras fel att dom är sjuka. Och absolut inte ditt heller. Du kunde inte göra något, ta därför inte på dig skulden för det.

Be strong! Det är svårt, jag vet. Men ta en dag i taget, se fram emot ljuset. För ni kommer dit, även om ni kanske tyvärr mister en person påväg dit. Det kan ta tid - men ge inte upp ditt liv för det. Du har många år kvar och livet är värt att levas!

Får du veta att din anhöriga inte har lång tid att leva, prata ut med psykolog/kurator, eller med den anhöriga - om den orkar. Det viktigaste är inte VEM du pratar med, utan att du får ut känslorna.
Rekommenderar isåfall ungdomarna under 15 år, dom är oftast mogna (även fast dom i just den åldern är rätt galna, iallafall killar) - så går det att hitta bra klippor att prata ut med.
Unga är det mer risk att skrämma upp. Är du själv under 15 (liksom jag) - och inte har äldre vänner, kanske du har något syskon med förtroende till? Även om ni inte har kontakt, och t.ex ena brodern (Säg att ni är 3 bröder) är döende, ni har aldrig umgåtts, börja njuta av din brors sista tid. Gör det tillsammans. Ingen vill väl att ens bror inte ska få umgås med sin familj innan han dör?
Annars finns ju som sagt Bris, även BUP osv.

Men oftast kommer ju den anhöriga hem igen och du kan nog snart pusta ut! :)
När du hämtar den anhöriga ser du att det är som en ny tavla målats upp, i glada färger och rosen har åter färgats röd & blivit frisk. :)
Mececin och återbesök, och ni får fina år kvar allesammans! Ta vara på dagarna och åren.
Du vet tyvärr inte om det är den sista du får uppleva...

Det är med tungt hjärta jag tänker tillbaka på tiden. Men jag kan trösta mig med att mamma sover i rummet intill. Nästan helt okej. Med hjärtsvikt(?) och KOL, men hon är iallafall hemma. Det räcker, åtminstone för nu.

/ Wizy

...råkar jag ofta på att få med mig hem? o.O

Nu har jag liksom... om man ska räkna upp alla:

Ett troll - rätt fult faktiskt. Hähä... Fick väl av Thessan någon gång under årens lopp ;)
En nalle med en röd dörr, under står det "LONDON" - Fick av moster & kusin när dom var i London.
En snögrej - fått av moster & kusin när dom var i London.
En grå hund - Köpt själv, någonstans i Värmland.
En brun nallebjörn, köpt själv någonstans i Värmland.
En hund, "ljusbrun" & vit. - Köpt själv vad jag kommer ihåg. I värmland (?)
En hund, "mörkbrun" & vit - Köpt själv vad jag kommer ihåg. I värmland (?)En mörkbrun hund som sitter - Köpt själv i Värmland.
En vit katt - Fick nog i present för jätte många år sedan! ;)
En svart häst - Köpte jag & mamma tillsammans, när vi även köpte en till min moster ^^'
En gris som diar 4 kultingar - Fått i present! - På den tiden jag samlade på grisar, kanske 4 år sedan ;).
En glittrig silver häst, liiten. - Fått med någon tidning.
En glittrig blå häst, liiiten - Fått med någon tidning.
En kalleanka - Fick i present eller med tidning... ^^
En musse pigg - Fick i present eller med tidning... ^^
Sko med fotboll - Ingen aning vad den kommer ifrån faktiskt...

Så nu dom 4 senaste ni kan läsa om i blogginlägget innan. ;P

Hähä, samlingne är rätt rejäl. 
Mitt kylskåp, den dag jag flyttar hemifrån (HJälp, tänk om jag köper fler *s*) blir nog väääääääldigt stort, eller knökat med magneter! ;)
Whatever, det finns så länge här hemma att pynta med. ^^
Bifogar en bild på dom som dom sitter nu x)

//Wizy