Hej.

Eftersom mamma är sjuk och ofta får olika sjukdomar osv, så kom min moster igår med förslaget "Skriv om hur det är att vara anhörig".
Och ehrm, jo. Detta är väl vad detta blogg inlägg kommer handla om. Detta är sanna känslor för mig och saker jag själv upplevt. Jag vet inte hur det är för dig, men jag vet hur det var för mig, och inte ens min värsta ovän ska uppleva det helvetet.
Jag kommer berätta mer specifikt från mitt håll, mamma drabbades av 3 lugn inflammationer, ena gången höll hon på att dö. Den 3:e gången låg hon på sjukhus över helgen. Hon fick även medecin hon höll på att dö av eftersom hon inte tålde den (det visste hon inte från början).

När man sitter där, antingen på akuten och bara funderar på vad som ska hända. Är den anhöriga vid medvetande kanske man småpratar - om dom orkar. Eller så sitter man där på en ful stol, eller soffa, eller fotölj - man vet inte riktigt vad man sitter på eftersom man inte bryr sig om sådana småsaker. - och bara väntar på att läkaren ska komma.
Någon hostar i bakrunden, och man ser sin anhöriga verkligen kämpa extremt med sin egen hosta. Ska man kolla bort och strunta i det? Eller hålla ögonkontakt och hela tiden försöka ha kontakt? Vilket är 'bäst'? Vilket är 'elakt'? - Själv väljer jag oftast att bara kolla ner i golvet. Kanske för att jag inte vill veta hur mamma ser ut där hon sitter, eller ligger trasig. En vacker tavla, men nu är den skrynklig, gammal & inte värd lika mycket. Som en vissen blomma ungefär.
Man ser hur läkarna kommer, på akuten går det oftast snabbare. Man får vad man behöver och får vänta, ska man läggas in väntar man ibland flera timmar - med jämna mellanrums koll av sjuksköterskor & läkare, naturligtvis.
Den anhöriga får syrgas och undersöks noga med jämna mellanrum. Men man känner sig fortfarande inte trygg.
Nä, tänk på att man har ju läst så mycket i tidningarna. usch ja, läkarna som bara slarvar, ja, gick det inte lite snabbt? HOn kanske t.o.m måste opereras? Dör hon? Slarvade läkaren?
Frågorna är många. Svaren får du inte förren efter din anhöriga kommit hem. Tills dess är det tårar, och smärta i bröstet som gäller. Och naturligtvis... dålig sömn pågrund av oron.

Ska man le ett falskt leende? Jag menar... släkt & familj, får dom veta hur man mår? Nej, nej, nej.
Hm, själv har jag (wizy) aldrig behövt falska leende. Pga förstående familj och eftersom vi alla syskon kände samma sak. Men många tar på sig masken. Jag undrar bara... varför? Dom upplever väl samma sak? Är det så din moster, din mor, din far eller bror, faster eller morbror spelar väl inte stor roll? Eller hur? Så länge du älskar den har du rätt att sörja. En familje medlem, som släkting, som djur - det smärtar lika mycket. Tro mig, jag vet...
Jag är en av dom barnen som inte pratar med folk om detta. Psykologen har jag väl pratat lite med. Men jag vill inte. Jag gillar att bevara mina tankar för mig själv. Ingen förstår ju ändå.
Det är sant. Ingen kommer förstå mig, och ingen förstår dig. Inte till 100%, jag kan bara intyga på att det är svårt och att man ser mycket mörker, inte mycket mer än så men du kan inte stanna livet för det, livet måste gå vidare.

Förhoppningsvis blir den anhöriga frisk, och blir denne inlagd på sjukhus - åk dit! Annars ångrar du dig massor.
Själv ångrar jag inte alls att jag satt dom där 3-4 timmarna på akuten för mammas skull, att jag tillbrinadea någon timme om dagen på sjukhuset.

Men vad ska man göra då? Sjuk anhörig, kan du inte prata med familjen så kan du ju alltid mejla eller ringa BRIS. MEn hur lockande är det?
"Hej, min xxx har xxx..." - Mjoo... njäe, det lockar inte. Det vet jag själv att det absolut inte gör. Men stänga in tankarna mår man inte heller bra av. Antingen gör du som mig ,fatta pennan, skriv dina känslor. Du kan riva sönder lappen senare om du vill. Skriva dagbok är nog inte så jätte bra. När du öppnar dagboken finns det risk att du blir ledsen med tanke på minnena. Det kan därför bli extra svårt att gå vidare med livet.
För även om den anhöriga avlider, måste ditt liv vidare, på något sätt. Och det går alltid. Om du försöker. Inget är omöjligt - har du viljan klarar du allt, även om det tar lite längre tid!

Sörj den tid du behöver. Säg att den anhöriga ligger ca en vecka. Svarar bra på behandlingen och ska snart komma fram igen. Glädjs åt det.
Le åt vad som kommer ske, gråt inte över vad som redan skett.

Men det är inte så lätt som jag får orden att låta. Det är jätte svårt. Oavsett om det är cancer, lunginflammation, infektion i kroppen eller vad det nu är, så är det svårt.
Håller du personen väldigt kär och du känner att du orkar. Åk dit ensam, eller be om att få vara inne själv en stund & berätta hur du verkligen känner för personen. Kanske inte precis att du ska lämna ditt liv om anhöringen inte kommer hem direkt - det gör dom bara mer oroliga & sjuka. Säg att du saknar dom, säg dina känslor, men håll dig ändå till en viss gräns.
Det är inte deras fel att dom är sjuka. Och absolut inte ditt heller. Du kunde inte göra något, ta därför inte på dig skulden för det.

Be strong! Det är svårt, jag vet. Men ta en dag i taget, se fram emot ljuset. För ni kommer dit, även om ni kanske tyvärr mister en person påväg dit. Det kan ta tid - men ge inte upp ditt liv för det. Du har många år kvar och livet är värt att levas!

Får du veta att din anhöriga inte har lång tid att leva, prata ut med psykolog/kurator, eller med den anhöriga - om den orkar. Det viktigaste är inte VEM du pratar med, utan att du får ut känslorna.
Rekommenderar isåfall ungdomarna under 15 år, dom är oftast mogna (även fast dom i just den åldern är rätt galna, iallafall killar) - så går det att hitta bra klippor att prata ut med.
Unga är det mer risk att skrämma upp. Är du själv under 15 (liksom jag) - och inte har äldre vänner, kanske du har något syskon med förtroende till? Även om ni inte har kontakt, och t.ex ena brodern (Säg att ni är 3 bröder) är döende, ni har aldrig umgåtts, börja njuta av din brors sista tid. Gör det tillsammans. Ingen vill väl att ens bror inte ska få umgås med sin familj innan han dör?
Annars finns ju som sagt Bris, även BUP osv.

Men oftast kommer ju den anhöriga hem igen och du kan nog snart pusta ut! :)
När du hämtar den anhöriga ser du att det är som en ny tavla målats upp, i glada färger och rosen har åter färgats röd & blivit frisk. :)
Mececin och återbesök, och ni får fina år kvar allesammans! Ta vara på dagarna och åren.
Du vet tyvärr inte om det är den sista du får uppleva...

Det är med tungt hjärta jag tänker tillbaka på tiden. Men jag kan trösta mig med att mamma sover i rummet intill. Nästan helt okej. Med hjärtsvikt(?) och KOL, men hon är iallafall hemma. Det räcker, åtminstone för nu.

/ Wizy

...råkar jag ofta på att få med mig hem? o.O

Nu har jag liksom... om man ska räkna upp alla:

Ett troll - rätt fult faktiskt. Hähä... Fick väl av Thessan någon gång under årens lopp ;)
En nalle med en röd dörr, under står det "LONDON" - Fick av moster & kusin när dom var i London.
En snögrej - fått av moster & kusin när dom var i London.
En grå hund - Köpt själv, någonstans i Värmland.
En brun nallebjörn, köpt själv någonstans i Värmland.
En hund, "ljusbrun" & vit. - Köpt själv vad jag kommer ihåg. I värmland (?)
En hund, "mörkbrun" & vit - Köpt själv vad jag kommer ihåg. I värmland (?)En mörkbrun hund som sitter - Köpt själv i Värmland.
En vit katt - Fick nog i present för jätte många år sedan! ;)
En svart häst - Köpte jag & mamma tillsammans, när vi även köpte en till min moster ^^'
En gris som diar 4 kultingar - Fått i present! - På den tiden jag samlade på grisar, kanske 4 år sedan ;).
En glittrig silver häst, liiten. - Fått med någon tidning.
En glittrig blå häst, liiiten - Fått med någon tidning.
En kalleanka - Fick i present eller med tidning... ^^
En musse pigg - Fick i present eller med tidning... ^^
Sko med fotboll - Ingen aning vad den kommer ifrån faktiskt...

Så nu dom 4 senaste ni kan läsa om i blogginlägget innan. ;P

Hähä, samlingne är rätt rejäl. 
Mitt kylskåp, den dag jag flyttar hemifrån (HJälp, tänk om jag köper fler *s*) blir nog väääääääldigt stort, eller knökat med magneter! ;)
Whatever, det finns så länge här hemma att pynta med. ^^
Bifogar en bild på dom som dom sitter nu x)

//Wizy

Hej alla trogna läsare, eller icke trogna! ;)

På tisdags kvällen köpte jag 2 kylskåpsmagneter. Ena med en blomma där det stog "Systrar är olika blommor från samma trädgård" - Då tänkte jag på er, systrar. <3
Sedan yttligare en med blomm motiv där det stog "Vänner är som blommor, de lyser upp din dag" - Då tänkte jag på er, mina kära vänner. För det är precis vad ni gör!

Idag så...
- Kollade jag på några svarta skitsnygga skor, hrm, dom fanns inte i svarta, bara i typ ljusbrun/beiga, urk i min storlek. Bleeeeh! Dom had vart skit snygga på mig iaf...

- Köpte jag 2 kylskåpsmagneter (till).
Där det var en bulldog som låg på soffan, där det stog "Jag behöver inte din attityd, jag har en egen" - HAHA, helt underbart citat dedär! ;)

Och även en med choklad bitar där det står: "Män är som chokladbitar, väntar man för länge blir de torra och grå". - Den var ju sann, vafan?! xD

Haha, det är nästan så jag ville köpa flera *s*, att man la ner 100 kronor sammanlagt för 4 stackars små magneter är nästan lite tragiskt ^^
Nåja... mammas pengar ;) HAHA!

//Wizy

Hemma!

Efter en... hrm, regnig & stormig (minst sagt) vecka i Värmland är man då hemma i... hrm, regniga Göteborg.
Första dagen i Värmland tillbringades mest med att fotografera blommor. Nikita (Nicki), syrrans valp var hel vild. (eftersom vi kom hemmifrån vid 3 tiden på eftermiddan, på måndagen).
Det blev en fin dag, natten mindre trevlig. En hund som sprang upp & ner för trappan... det var i stort sätt bara jag som sov något, och syrrans pojkvän ;).

Nästa dag så plockade vi blåbär, jag, mamma & thessan. thessans pojkvän stannade i bilen med Nicki, hon började bara skälla som besatt...
Sedan åkte vi hem, fikade och åkte till en H4 gård, där jag naturligtvis började fotografera, även thessan gjorde desamma ;)
Nicki & mamma satt dock kvar i bilen, mamma orkade inte riktigt... hon kände sig "förskyld". - Syrran låg och gapflabbade med öronproppar på kvällen... Hrm?
Nicki sprang löst hela dagaren på tomten, utan när det var storm alltså :) Hon njöt verkligen av det. En stooooooooor gräsmatta, stort hus, bollar och folk som ägnar flera timmar åt henne om dagen, kan det bli särskilt mycket roligare i naturen? :)

Den 3:e dagen, onsdag åkte vi in till akuten med mamma. Medecin osv fick hon. - Sjuk igen alltså... Den natten hostade hon som fan, och det var bara jag som fick sova och vara utvilad.
Då for vi hem på eftermiddagen. :)
Även innan var NIcki lös typ hela morgonen ^^

Lite privatare saker har även hänt IRL. Släkting på sjukhus osv. Det är inget jag tänker dra upp här. Lite för privat. Men det ordnar sig :)

Tack Niklas, älskade storebror för att du tog hand om marsvinen.
Dock inte så jätte stort tack för lappen ;).

Shopping innan vi åkte idag blev det också :)
//Wizy