Inget läsvärt;)

Jag vill ligga i min säng & aldrig någonsin komma upp igen.
Vissa människor får ta aså jävla mycket skit från mig att jag inte kan sluta må dåligt över det.
Nej, dom förlåter inte. Eller gör dom kanske det? Är jag självisk?
Jag är bortskämd. Tydligen. Iallafall tycker Micke det, men vem behöver ett kräk som kom till migo h var "drömprins" - en grinig sådan, för att sedan lämna mig & komma tillbaka och lämna mig igen?
Eller vänta, det var ju fan... han den där "poesi mannen", jag har glömt hans namn. Eller jo, Andreas - som sa det, gaah!

 Naturligtvis har inte Johan knipt käft om att jag är det heller. Nåja, jag har flera vittnen som intygar på det. Jag har lärt mig att tackla det, tror jag.

MEN, jag har också vittnen som tycker jag är en bra person. Gah, hur ska jag någonsin tacka er för att ni står kvar vid min sida, trots alla förbaskade ord jag får ur mig är ni där och envist kramar om mig tills ilskan r borta. Hur ska jag leva utan er?

Samtidigt vet jag att jag måste säga hejdå en dag, en dag lämnar jag Göteborg, min älskade mor, min familj - varav alla syskon skaffat varsina liv. Utom Daniel, jag vet inte vad han gör, eller pappa, men dom inräknas inte direkt i min familj längre. Dom är bara... far & bror. Och det där sved inte ens att skriva. Jag har vant mig vid tanken.
Jag kommer lämna en skola där dom hemskaste minnena finns, men även minnen där vi sprang runt, glada, men ni är inte kvar. Ni stack, ni insåg väl kanske hur skolan försämrades.
Eller var jag bara så självisk att jag inte såg att ni blev söndermobbade? För visst, visst backade jag väl när dom kom, förnekade att vi var tillsammans?
Men trots allt detta skämdes jag aldrig, jag gjorde aldrig deras "råd" - Jag var mig själv & det var ni med, grabbar.
Eh, tjejer, ni var med er själva. Tråååååkigt att se er trista stil, varför inte bara mogna? *s*

Men det som värker mest är ändå gänget. Matilda, Kevin, johanna, Vire osv, jag älskar er tjejer. Trots att mina ögon sa att jag inte ville längre, klottret att jag ville dö, skärsåren på armarna och dom trasiga jävla, jävla orden jag sa.

Känner mig klen som höll mig så jävla långt ifrån er jag kunde. Förlåt min kära Elsa, för att jag lät glömma dig.

Jag sumpade chansen, tillslut kunde vi inte hälsa längre. ÄNDÅ kommer ni ihåg mig. Det värker, jag går förbi er flera ggr i veckan, vi har fan lektioner, vissa började i min skola, men man är fylld av skam för att man inte hörde av sig, ändå kan man höra ens barndomsvän säga ens namn. :P

Men alla vackra minnen tar priset =)
Jag menar, jag ska lämna en stad, den stad jag fritt traskat runt i "mitt" område, hur jag & polarna skrattade åt minnena där vi satt, lapparna på lektionerna (trots lärarnas "EN LAPP TILL & KLASSEN FÅR VETA VAD DET STÅR!" hot så skrattade vi retfullt och skrev några till, bara för att retas. Och hur vi i 6an övergick till att smsa varandra istället för lapparna).

Ändå har jag blivit som en känslokall männska. Ni, bloggare läser mina känslor. För att jag vill att ni ska det. Människor, t.ex Hanne eller Fannie som är långt bort, jag vill att dom ska veta det ändå.
Tjejen dom ser hela tiden med ett leende på marsvins utställningarna, är en fullsatt idiot utan hästar i stallet! x)
Höhö, den äran tar jag åt mig FRIVILLIGT. HÄFTIGT! o.O

Hela denna sommaren har varit så... jobbig för mig. Jag vet att jag går igenom en tuff tid nu, men jag har haft kämpigt innan jag blev 13. Jag menar, vem helvete får tonårshormoner när man är 12 år gammal? 12 års grejen, den tog en grej från mig. Den tog en nära vän.

Jag vet inte. Skolan kraschade, gänget kraschade, familjen & släkten kraschade, jag gick rakt på mitten jag. Där i blev mamma även sjuk.

Min familj vet att jag bara vet när jag måste se upp med mamma. Jag ser nämligen symtom på henne ingen annan ser, läkare eller något, när mamma är påväg att bli sjuk påstår min psykolog att jag blir ett med henne. Hon ser inget, jag ser ibland en vecka innan alla andra att något börjar bli fel. Därför behöver jag inte prata ut om det särskilt mycket, jag säger bara "Mamma blir sjuk snart" och så får dom fan lita på mig. Så är det.

Men Jag då?

Vad händer med Mig?
Hur blev jag en känslokall... bitch? Är det vad jag är? Neh, det vill jag fan inte påstå.
Visst har jag blivit mer shopping intresserad, och jo, blickarna har fallit på dom mesta killar detta år (Eh, nej, inga 50 åringar...) & jag har väl kaske även blivit lite mer... höhö, mogen. (TYST Johan! TYST! :P Som du har tid att se det mellan resorna till tjejen ;)! IOch neej, jag är inte svartis -.-' ).

Tittar jag bak så skrlev jag "mja men asså" typ i mina blogg inlägg, haha! lite pinsamt faktiskt ;)
Nu skriver jag ju mer hela ord och meningar, får in en hel del citat (Thessan, tack för komplimangen <3) och skriver "nyttiga" inlägg (Tessan åh blondie, tack för komplimangen <3) dom ska med vara vettiga, tydligen. Hm? Jaja, ni får avgöra vad ni tycker om mig.

Iallafall ska jag försöka få in lite roligare & glada inlägg mitt bland dysterheten åt er =)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

finns nu på www.wizy.bloggsida.se/

Nu stänger jag bloggen.   Seriöst. Vill ni ha tag på mig IRL så får ni ta och smsa, eller så får ni skriva på msn. Och den som ger ut min msn till någon kan räkna med att den är spärrad och borttagen DIREKT. Meningen med en blogg är att man ska kunna...

Kan ni bara hålla tyst och fara någon annan jäkla stans eller? Har inte gjort er ett skit, varför fortsätta med att snacka en massa skit! -.- Fett irreterad.   Nu har jag blivit kallad för 'hynda' också. Fan vad arg jag blev när jag läste det...

DETTA HANDLAR OM ETT ROLLSPEL. INGENTING SOM HÄNDER I VERKLIGHETEN MED ANDRA ORD!    Gah. Jag avskyr verkligen när folk ska styra en. Som nu för en stund sedan fick jag ett inlägg av en tjej på en hemsida där det stod att en karaktär jag utmanade i e...

Hej allihopa =)   HUr mår ni då?Själv mår jag riktigt bra.   Nu har jag läst ut tidningen, stod inte så jätte mycket vettiga saker där idag. Men det ska bli nytt jordskalv. Kände ni av jordskalvet? Det gjorde inte vi. :) Tur det, vill nog iinte vara ...