Här har ni andledningen till att jag svarar kort, är allmänt ointresserad och knappt ler i skolan. Mer fakta får ni fråga mig på msn om.

Jag är så sjukt förbannat trött på att jämt bli sviken.

Klarar inte "Åh, jahaaaa... jag ska inte skvallra" och sedan har det läckt ut i skolan/klassen osv. Det ironiska är att jag flera gånger går på deras ord. Om man ändå är utanför som fan och känner att man inte passar in, måste ni visa det så fruktansvärt tydligt då? Måste ni visa att man verkligen är så kass som man tror att man är?

Jag älskar er, jag ställer upp för er, men varje dag jag snackar med er får jag lust  att inte göra det för jag får seriöst ingenting tillbaka längre. Jag orkar inte sitta och bry mig om alla era kontaktistor på MSN, jag skiter i om ni har tre eller 16, 400 kontakter osv. Jag skiter verkligen i det. Det behöver jag inte veta. Jag VILL inte veta det. Vill du veta vilken färg mina skosnören har? Nä, precis.

Ni vet inte hur jävla jobbigt det är att mötas av det jag möttes av i flera månader. Hur kul är det att vara så hatad? Är det så fruktansvärt enkelt att le och köra på ett liv man innerst inte ens vill leva? Nej det är det inte. Jag grät nätterna igenom, jag pallade helt enkelt inte. Jag låg gråtandes och bara skakae. Var så livrädd för detta liv att jag bara ville lämna hela jorden.
Jag vet inte hur många nätter jag ringde till J och verkligen GRÄT. Jag ville verkligen inte. Men nu får man kalra sig själv med. Kan inte ringa J på nätterna hela livet, måste börja ta tag i mina problem själv. Jag måste våga lösa dem. Bara tanken får mig att rysa inombords, men jag måste göra det. Jag måste lära mig gå istället för att krypa, jag kan inte hänga på era axlar hela tiden, inte ligga i sängen och grina hela dygnen. Jag måste ta tag i det, annars kommer jag aldrig bli helt okej igen.  Så jag ber er om en sista tjänst, snälla, förstå att jag inte är den där sociala tjejen som kommer fram och hälsar på er.
Men jag är less på att höra kommentarer som att man har för djupa tankar, att detta inte är bra och sådant. Nej, det är naturligtvis inte bra, det vet jag också. jag kanske har djupa tankar. Men jag faller djupare och djupare och jag kan just nu inte ens finna kraft att orka kämpa imot.

Jag kan inte göra någonting jag älskar i stort sätt. Jag älskar handboll, skulle kunna spela det, jag älskar hästar & ridning men har lagt av helt med sådant. Vet ni varför? För att mitt psyke är dött. Inet dött, men FÖR trasigt. Jag kan inte ens hålla på med marsvinsutställningar, jag höll på att falla ihop av gråt, (JAG GRÄT!) och allting ni kunde säga var "Jaha ... Du ändrar dig nog och börjar igen" - Fattar ni inte? Jag höll på att falla ihop av gråt mitt i en marsvinsutställning ffs. NEJ, jag tar inte den chansen igen. Jag skiter i om det smärtar, jag orkar faktiskt inte genomgå den smärtan igen. Allt för många gånger har jag bara funderat på om jag ens klarar att göra detta längre.

Orkar jag gå över den skolgård, jag tvekar mer och mer för varje steg jag tar, orkar jag gå över den varje dag i yttligare tre år? Orkar jag gå i en idrottskola, om jag inte ens kan vara med på idrotten pga att mitt självförtoende, min självkänsla, båda är helt väck. Orkar jag verkligen med möten på soc och allting sådant...?
Tror ni inte det svider när ens bästa vän man kallat för syster i tre jävla år vänder sig om och går? Men jag är väl en känslokall varelse. Jag har fått det spottat i ansiktet, och helt seriöst, jag fattari nte vad det kommer ifrån. Jag är som ni, jag känner med känslor. Jag gråter också.

Och nej, jag tror inte att jag är enda av oss som mår dåligt blablabla. Men jag fattar inte varför ni måste gnälla om jag är svinledsen, min morsa fick jag ringa 112 till, möten med SOC om ett liv jag just nu knappt vet vad jag gör med. Jag är i ett rum fullt med människor, men jag känner mig alltid dubbelt så ensam som om det vore tomt i hela staden på folk. Och i min värld är det de, tomt på alla. Allt & alla, it's gone.

Jag gråter när jag skriver detta och nu kommer Sverige dömma ut mig till en liten psykopat som tycker synd om mig själv å ligger i sängen hemma å grinar ihjäl mig. Men har ni ringt 112 för att era föräldrar knappt kan andas? har ni vart så rädda för att träffa era klasskamrater att ni legat i sängen och skakat en månad? Att ni medvetet velat dö för att ni inte passar in? Många av er har nog gjort lite, men försök sätta ihop allting som hände mig samtidigt, för det klarar inte jag.

Jag vill inte ha sympati, jag vill ha någon jävel som förstår at jag inte har lust att lägga ner all energi på er längre. Jag kallar er för vänner, men ni väntar aldrig på svaret utan tar förgivet att jag mår bra. Att det där leendet är falskt, att mina tindrande ögon inte är av sorg utan av lycka. Det är fel, allt är fel. Hur lätt är det att springa runt i en skola med ett leende när ens mamma ligger på sjukhus och man inte vet när hon kommer hem? Jag vet hur det känns. Och ajg har saker ingen av er vet om ännu, och som jag inte precis tänker berätta för folk jag inte litar på. Och just nu litar jag inte på någon alls, inte ens mig själv.

Till er sötnosar som kommenterat texten hittils.

Joanna, tack älskling. Jag älskar dig med, och du vet att (hoppas jag) att jag är tacksam över att du stöttat mig trots allt genom det sista året här. <3 Lovar att fånga dig när du faller

Charmaine - Well .. Ledsen att texten fick dig att gråta, men jag finns alltid här för dig med, tack för stödet. <3  Du är värd så jävla mycket.

Bea - Not cry when you read my text. That's not good for you. Tack för att du bryr dig. Klandrar dig inte, du kunde ju inte veta att jag mådde SÅHÄR dåligt, men nu vet du. <3

Fannie - Jag trodde faktiskt inte jag skulle säga detta, men jag tror vår vänskap börjar ta slut. Vet inte om jag vill umgås med en tjej som håller på såhär som du gör. -.-

 

Joannah

13 december 2008 00:31

Otroligt bra Wizy, du skriver jätte bra ! vet du ? du är så stark, du ger mig inspriation att alltid fortsätta kämpa. Och jag kommer alltid finnas här för dig. / J

http://joannah-lillagnu.blogspot.com

 

Zonia sjöberg

13 december 2008 11:59

nu fick du mig till tårar.
jag vet att jag inte stötta dig detta året.
jag har varit rätt ego om man kan säga så.
jag har bara tänkt på mina egna problem. och inte andras. men Wizy det vet att jag finns här för dig. som joanna skrev under. du ger nå oss alla inspriation att alltid försätta kämpa. du betyder mycket.

http://www.zoniasjoberg.blogspot.com

 

bibbisflicka

13 december 2008 12:44

Tack så mycket för kommentaren. Inte onödigt alls tycker jag. Anledningen till att jag skriver om det är att jag vill få andra att förstå att de inte är själva, och att jag själv också ska förstå att man faktiskt inte är ensam.

http://bibbisflicka.bloggagratis.se

 

Linnea

13 december 2008 21:23

förlåt louise, jag får sjukt dåligt samvete nu.

 

annapanna

15 december 2008 23:14

Jag hoppas bara att det kommer att bli bättre för dig, för du har inte haft det lätt, säg till om det är något jag kan göra, kram

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

finns nu på www.wizy.bloggsida.se/

Nu stänger jag bloggen.   Seriöst. Vill ni ha tag på mig IRL så får ni ta och smsa, eller så får ni skriva på msn. Och den som ger ut min msn till någon kan räkna med att den är spärrad och borttagen DIREKT. Meningen med en blogg är att man ska kunna...

Kan ni bara hålla tyst och fara någon annan jäkla stans eller? Har inte gjort er ett skit, varför fortsätta med att snacka en massa skit! -.- Fett irreterad.   Nu har jag blivit kallad för 'hynda' också. Fan vad arg jag blev när jag läste det...

DETTA HANDLAR OM ETT ROLLSPEL. INGENTING SOM HÄNDER I VERKLIGHETEN MED ANDRA ORD!    Gah. Jag avskyr verkligen när folk ska styra en. Som nu för en stund sedan fick jag ett inlägg av en tjej på en hemsida där det stod att en karaktär jag utmanade i e...

Hej allihopa =)   HUr mår ni då?Själv mår jag riktigt bra.   Nu har jag läst ut tidningen, stod inte så jätte mycket vettiga saker där idag. Men det ska bli nytt jordskalv. Kände ni av jordskalvet? Det gjorde inte vi. :) Tur det, vill nog iinte vara ...